Sverige, Etiopien och resten av världen

Klockan är 4:30 på morgonen. Jag är först upp av alla. Regnet smattrar mot plåttaket. Den ortodoxa kyrkans böneutropare är redan igång. Kaffebryggaren håller redan på att brygga sin första kanna för dagen. Jag tänker på gårdagen då många etiopiska vänner sa farväl. Det var sms och små fina lappar. Kökspersonalen gjorde en klassisk etiopisk kaffeceremoni. De gav mej också en nyckelring med Barack Obama på. Det är självklart lite vemodigt att lämna så många vänner men samtidigt fantastisk kul att avsluta med en festival i Tanzania. Men innan det blir det ett sista helvilt möte i Church of Joy. Det ska predikas om välsignelse och som vanligt blir etiopisk röjig lovsång med keyboarden på högsta volym.
Vi hörs!

Slutet på min vistelse i Harar och Etiopien närmar sej sitt slut med ljusets hastighet. För den här gången ska tilläggas. De senaste veckorna har etiopierna visat mej sin uppskattning och det gör det ju ännu svårare att lämna. Men så har mitt liv varit de senaste 4-5 åren. Fullt av farväl. En del folk ser man aldrig igen. Andra kan det vara år mellan återseendena. Jag har vänner över hela jorden. Fantastiska vänner som alltid ställer upp. Massor med otroliga människor som jag inte ser så ofta men man vet ändå att de är där.

Imorgon blir det sista söndagsmötet och sedan åker vi Peugot direkt till Addis Abeba för flyg på måndag morgon till Kilimanjaros flygplats. Men hur packar man då? En missionärspackning i minimumformat till Tanzania och samtidigt ett flyttlass till Sverige. Hur ska jag få ihop det? Jo min geniala plan är att packa allt jag inte behöver i den stora röda hårda väskan och bara ta med en liten ryggsäck och en laptopväska till festivalen. Jag har nämligen en heldag i Addis Abeba efter festivalen och har därmed möjlighet att lämna en väska där innan det blir återseende i fosterlandet. Men det återstår att se om SOSarna blir imponerade av ekonomipackningen av heltidsmissionären. För en del folk är det första festivalen och jag minns själv hur mycket onödigt jag packade med den gången.

Mitt survivorkit i Tanzania

Uppbrottstider!

Igår var äntligen Katrine tillbaka efter att varit med på förberedelser under festivalen i Tanzania men även som spion för etiopienteamet. Igår satt vi runt lägerelden och grillade efter ett mycket lyckat församlingsmöte och lyssnade på historier, tips och och måsten av vår utsände förelöpare med Drevon som efternamn. Det känns att det är festival på gång.

Snart är vi där Calle, Anna-Karin, Linnea och hela ledarskolan. På måndag kommer etiopienteamet och sluter upp tillsammans med bibelskolan från Sverige och USA. Snart dansar vi tillsammans med parefolket och alla SOSare som vi har saknat så mycket. Snart ger vi evangelium till Sameregionen och botar sjuka och befriar folk från onda andar i Jesu namn.

Under mitt år här i Harar har vi testat på olika sporter och övningar för att hålla våra kroppar i trim. Vi har spelat fotboll mot etiopier på både grus och asfaltsplaner. Vi har testat på basket mot både dåligt och ruskigt bra motstånd. En del av oss har löpt åtskilliga kilometer på en ojämn stadion eller till en by några kilometer utanför Harar. Vi har spelat brännboll vilket knappast har varit etiopiernas favorit. De träffar nämligen bollen ungefär lika ofta som man får en kopp kaffe serverad utan socker utan att ha bett om det.

Det har också varit ett par tuffa styrkepass. Rygg och mage med Johannes Amritzer. Och även gummibandsträning där man i princip kan träna vilken muskel som helst. Men gissa om jag blev förvånad när Gabrielle införde aerobics i Harar. En dvd från USA spelades upp i Ashagres rum som genast förvandlade hans välstädade rum till ett dansgolv där Gab visade vägen och Mohammed och Senaboa inte var sena att hänga på. Senaboa kämpade på med 1 2 3 4, powerwalking och armar uppåt sträck. Medan Mohammed med ett större smli på läpparna studsar dock runt i en helt annan takt. Utifrån ser man tre personer försöka följa med aerobicstanten. Trots det gör alla tre olika rörelser och jag och Ashagre kan inte hålla oss för skratt. Det väcker naturligtvis intresse bland kökspersonal och vakt som dock inte vågar sej på att följa med i den pumpande bakgrundsmusiken.

Ashagre börjar oroa sej att hans rum ska bli ett tillhåll för dessa smått krävande övningar och därmed få leva med ständig svettodör som från ett gammalt ruffigt gym.

När jag kommer till Sverige lovar jag att filmer kommer upp men tills vidare får ni hålla till godo med dessa bilder.


Vi hörs!

Idag var det dags för ännu ett dop hemma på vårt teamhus. En Teddy valde att begrava sitt gamla liv och uppstå som en ny skapelse. För tillfället har vi ganska ont om vattten i tanken. Men när det är dags för dop så finns det alltid tillräckligt. Vi gör dopgraven så smal som möjligt så att det går åt så lite vatten som möjligt. Sen använder vi vattnet till att tvätta kläder i nästa dag. Etiopierna är nämligen riktigt bra på återvinning. Man kastar inget utan man sparar på alla gamla delar på till exempel en bil. Mohammed bytte ut två däckslangar häromdagen och på de gamla hittade han ca tjugo lagningar på varje slang. Mohammed har även lagat en sprucken luftslang mellan förgasaren och luftfiltret idag med hjälp av en gammal vattenkran.

Teddy strax efter dopet

Mohammed gör det omöjliga möjligt

Om en vecka befinner jag mej i Tanzania! Äntligen ska jag vara med på en festival igen efter fyra års väntan. I Same i närheten av Kilimanjaro kommer evangeliet att proklameras och vi tror att massor av människor kommer att bli frälsta, döpta, andedöpta, helade och befriade. Å vad jag längtar! Det kommer att bli svettigt, högt tempo och massor av glädje. Parefolket ska få höra de goda nyheterna om Jesu blod, död på korset och uppståndelse. Det är bara det som kan förvandla en människa, ett samhälle, en stad och ett land. Halleluja!


Väl i Tanzania blir det återförening med en hel del gamla vänner. Ni som inte är där ser jag om ett par veckor i Sverige.
Vi ses och hörs!

Igår var allt upplagt för en skön grillfest efter att alla hade kommit hem från de två husförsamlingarna som vi har parallellt på fredagkvällarna. Men ett ihållande regn satte stopp för våra planer och våra hungriga skrikande magar började göra sej påminda om sina behov. Så grabbarna drog helt enkelt ut för att finna lite föda. Jag, Erik, Samuel och Ashagre gav oss ut i Hararkvällen för att stilla våra sultna magar.

Vad äter fyra män när de går ut. Jo kött, massor utav kött och nästan bara kött. Till det serverades lite bröd och injerra tillsammans med en fanta eller vatten. Där har du allt du behöver för en lyckad måltid. I Etiopien har nämligen barndomsdrömmen gått i uppfyllelse. Här kan du beställa bara kött. Inte en massa tillbehör. Inte en massa grönsaker. Nej kött. Get, ko och oxe. Vad du än är sugen på.

Ett och ett halvt kilo slank lätt ner denna småregniga fredagskväll. Mycket mätta, glada och belåtna återvände vi till vårt hem. Gud är god mot oss här i Harar!

Vi hörs!

För er som har följt min blogg troget vet att jag ända sedan september har tränat flitigt och sprungit mer än jag nånsin gjort tidigare. Det har varit många tidiga morgnar både ensam och tillsammans med vännerna i teamet. Åtskilliga varv på den ojämna stadion har sprungits och spåren runt fotbollsplanen är jag själv orsak till. Jag var i en otrolig form och jag kände aldrig att jag blev trött när vi spelade basket eller fotboll. Men så hände det som inte fick hända. Mitt ena knä tål helt plötsligt inte att jag springer och nu är målet Stockholm Marathon i fara. Aj aj aj! Bara en månad kvar nu.

I två månader har jag inte kunnat träna ordentligt och då tappar man ju kondition väldigt snabbt. Nu ska det till nåt radikalt för att jag ska kunna göra ett par ordentliga genomkörare innan vi drar till Tanzania om knappt två veckor.

Just nu testar jag alla till buds stående medel för att en eventuell inflammation om det är det som är felet ska släppa sitt grepp. Har du några egna tips så skriv gärna ner dem.

Is på knät kan det va nåt? Alla salvor vi har på huset. Ibuprofen rekommenderade någon. Jag fann bara ibufen från Korea hos farmasisten. Kneesupport som Katrine hade med sej är ju inte dumt. Rehabträning med gummiband på morgonen gör nog susen.

Is på knät som stoppar all slags inflammation. Skönt att strömmen är tillbaka så att man kan göra is

Rehabträning varje morgon med gummibandets som så starkt rekommenderades av Johannes Amritzer

Ett par olika salvor jag har testat i mitt sökande efer en förbättring

Mrakelmedicinen från Asien som jag fann idag. Är detta räddningen?

Knästödet som alltid hjälper något

Tävlingströjan! Blir det av så kommer jag självklart representera Etiopien i Stockholm Marathon

Jaja lyckas jag ställa upp i Stockholm Marathon så lär det väl knappast bli någon häpnadsväckande bra tid den här gången.

Nu är det hög tid att mingla med bibelskoleeleverna som ska ät massor med injerra.

Vi hörs!

Igår kväll innan jag la mej gjorde jag som så många anda gånger. Jag satte på en film på min laptop för att tio minuter senare somna framför filmen. Ibland tar det en vecka för mej att se klart en film på det sättet. Men den här gången försvann ljudet så fort jag hade startat filmen. Jag förstod genast vad det var. Strömmen gick. Jaja jag stängde av datorn och la mej för att sova istället. Man vet ju aldrig hur länge strömmen blir borta och det kan vara bra att ha en dal batteri kvar på datorn.

På morgonen hade vi fortfarande ingen ström och vi fick höra uppgifter om att strömmen är borta i kanske hela Etiopien eller åtminstone i hela östra regionen helt säkert vet man aldrig. Man sa att det kunde ta ett par dagar eftersom man inte vet var felet var någonstans.

Här kommer lite info om vad som händer med ett land som saknar ström.

1: Bagerierna står stilla. Inget bröd fanns att få tag i överhuvudtaget i morse. Till frukost åt vi gårdagens bröd men det var nog inte alla som kunde göra det.

2. Musiken stannar. På alla caféer och restauranger spelas det alltid musik. Men idag var det ovanligt tyst i hela stan. Den enda musiken man kunde höra var de från alla minibussar.

3. Verkstäderna står stilla. Inte mycket jobb kan utföras utan ström och därför har det varit ovanligt tyst från garaget eller verkstaden alldeles ovanför vårt hus. Nu hör man vinkelslipen igen eftersom strömmen kom tillbaka för nån timma sen. Troligtvis kommer de att hålla på hela natten för att ta igen missad arbetstid.

4. Ineternetcaféer, frisörer och andra som är beroende av ström håller också stängt och missar en dags arbete. Förödande för den etiopiska ekonomin med andra ord.

5. För vår egen del innebär det oftast att batterierna på våra datorer tar slut efter hand. Inget jätteproblem dock då vi kan starta vår generator  för att ladda upp dem igen.

6. De flesta bensinstationer kan inte fylla bensin utan ström med undantag från en station i Harar. Dit begav sej jag och Erik för att fylla både bil och generator som var så gott som tomma på soppa. Väl där fick vi se en syn full av taxibilar, bajajs och folk som ville fylla ett par liter i en dunk eller PET-flaska. De hade stängt av sin egen generator för att den var för varm men efter en kvarts väntan drog de igång den igen. Vi fick fyllt och åkte nöjda och glada därifrån.

Vi hade dock ingen lust att åka hem en sån här dag när strömmen var frånvarande och man kunde varken spela playstation eller se på film på vår lediga pastorsmåndag. Istället åkte vi iväg med vår gamla bil till kaladamba vägen i utkanten av Harar. Där pågår ett stort vägbyge och vi var nyfikna på hur långt de hade kommit.

Den gala franska kämpen fick idag visa att den håller än och vi fortsatte färden ut på landsbygden i oromoland. Vi hade bara hört talas om staden Kombolcha men visste knappast hur långt det var dit. På hyfsade grusvägar tog vi oss sakta fram och stannade i en liten by  som hette något i stil med Irra Raabsamu. Där stannade och drack en fanta och pratade med den härliga lokalbefolkningen. De förklarade att vi var halvvägs till Kombolcha. Både jag och Erik älskar ju äventyr och vi bestämde oss för att fortsätta. Det var ju flera timmar kvar till skymning. Allting gick förvånansvärt smidigt och plötsligt var vi framme. En helt orörd oromoby! Jag älskar att vara ute på helt onådda platser! Det kryllar av folk och det är svårt att passera med bilen. Vi tar oss dock igenom marknadsplatsen och de små restaurangerna tills vi når andra sidan av byn. Det är så mycket folk att det blir svårt för oss att stanna. Istället vänder vi och börjar färden hem. Jag älskar att resa! Jag gillar att alltid vara på väg nånstans. Efter en kvart stannar vi mitt ute på landsbygden för att uträtta våra behov. Och plötsligtkan vi höra tystnaden. Som vita i Etiopien har vi vant oss att alltid ha mycket uppmärksamhet. Folk brukar allt som oftast ropa farenge efter oss men här är det alldeles knäpptyst. Det är bara några fåglar som gör sej hörda denna ljumma sköna måndagseftermiddag. Bergslandskapet är jättevackert. Etiopien är helt enkelt fantastiskt och jag är så välsignad att få vara missionär här.

Kön till den enda öppna bensinstationen

Kombolcha marknad

Vi hörs!

Etiopisk matkultur är fantastisk och i en klass för sej. Vår favoritföda är injerra tillsammans med nån smaskig gryta (wot). Å vad jag kommer att sakna det i Sverige! Det är kanske p g a injerran som Etioppien är världens bästa löparland. Men det händer trots allt att man ibland kan bli sugen på något annat. Därför passade jag på att den här söndagen laga lite mat som vi inte äter så ofta. Igår påbörjade jag min jakt på råvaror och hittade till slut platsen där de säljer fisk. Etiopien har ju ingen kust så det enda som finns är insjöfisk från Arba Minch i södra Etiopien. Dessutom bara två sorter. Jag tänkte att det kan vara bra att passa på att  ha fisk när fiskhataren Katrine befinner sej någonstans i Kenya på väg till Tanzania.

Sagt och gjort. Redan kl kvart över sex i morse började jag panera fisken. Någon har nämligen tagit med sej ströbröd vilket gjorde det mycket lättare den här gången. Förra gången jag lagade fisk så torkade vi bröd och smulade dem senare. Ett mycket tidskrävande arbete. Fisken gjorde i ordning i ugnsformar så det bara var att ställa in dem i ugnen när vi kom hem från söndagsmötet.

Till råga på allt så blev det dags att göra frukost så fort jag hade panerat klart. Idag blev det svampomelett. En udda frukosträtt som vi inte tidigare har smakat på det här huset. Men uppskattat var det dock. Den ugnsbakade fisken var också uppskattad även om Mohammed gärna vill göra det riktigt etiopiskt med att blanda in mitmita i fisken. En urstark krydda som gör att maten inte smakar något annat.

Maja gjorde ett bra försök med att fresta mej med färsk sill och lax från Sverige och hon lyckades ganska bra. Ingen fisk är ju som vår egen svenska men det var ändå lite lustigt att hon messade mej om det här just idag när vi redan hade ätit fisk. Men ärligt talat så tror jag bara att hon längtar till Etiopien väldigt mycket men försöker istället dölja och förneka det genom att retas med den goda svenska maten.

Andra saker som har hänt idag är att Ashagre predikade som aldrig förr i en välfylld kyrklokal. 3 st tog emot frälsning.

Vår vän Frezer som för tillfället bor inneboende hos oss  fyllde tjugo idag vilket innebar ännu en fantastisk kaka av Gab och även den sedvanliga svenska hissningen av födelsedagsbarnet. Frezer är inte så stor så vi lyckades kasta henne ganska högt.

Frezers födelsedagsfyrverkeri och ett alltid lika glatt smil

Det spelades också derby på stadion mellan Harar Bira och Dire Dawa. Gästerna vann inför en galen publik. Massor av tillresta supportrar från grannstaden hade kommit med minibussar och de vann även läktarmatchen där även en hel del Hararfolk höll på gästerna.

I Majas frånvaro så var tanken att Katrine skulle vara Frezers assisterande barnpastor vilket blev fallet en lördag. Sen drog ju som bekant Katrine ner mot Tanzania via Kenya. Plötsligt gick förfrågan till mej och Erik om vi ville bli delad tredje barnpastor (fin titel) vilket vi självklart ställde upp på. Så nu är både jag och Erik en erfarenhet rikare efter att ha tillbringat eftermiddagen med barnen.

Frezer predikar på om Simson och jag imponeras hur hon hanterar barnen. Det märks att hon älskar det hon gör även om de etiopiska barnen kan vara mer än störiga mellan varven. Hon planterar verkligen något i de här barnen som kommer ifrån alla möjliga bakgrunder. Jag berättade för Frezer efteråt att jag hade aldrig kunnat göra ett sånt jobb. Som stand-in och back-up någon gång fungerar fint. Men de som alltid håller på att jobba med barn måste vara gjorda av ett speciellt material.

Maja jag föstår dej. Det är skitkul men man är helt slut efteråt och då var det bara 15 st idag mot 25-30 i vanliga fall. Stå på er Frezer och Maja och alla barnpastorer där ute i landet.

Tyvärr har jag inga bilder från barnprogrammet utan jag lägger upp lite bilder från gårdagens simlektioner (Beza, Selam och Naftalim) och udda simhopp från trampolinen.

Har sällan sett Naftalim så glad

Beza får simlektioner av Erik. Allra första gången för Beza

Naftalim flyter som en kork med sina luftkuddar

Samuel gör sitt patenterade pingvindyk

Ännu en pingvin

Hej till publiken!

Beza håller sej stenhårt i trappan

Är det en bakåtvolt eller slant han på trampolinen?

Vi hörs och ses säkert om några veckor!