Sverige, Etiopien och resten av världen

För två dagar sedan var vi på husförsamling hos vår bibelskoleelev Adonja. Med oss hade vi med oss fyra killar som nyligen tagit emot Jesus och även låtit döpa sej. Ingen av dem har någonstans att bo och efter vi hade ätit tillsammans, bett och läst bibeln så bad vi om att de skulle finna någonstans att bo. Dagen efter så följde flera av dem med även till Melles husförsamling. Med sej hade de en vän som inte var frälst ännu. När husförsamling började ta slut för dagen så frågar Ashagre Melles om det finns någonstans att bo i hans del av stan. Jo svarar Melles; Rummet här intill står tomt, jag ska fråga ägaren. Ägaren gick med på det och nu ska de flytta in allihop bredvid Melles. Fantastiskt bra för de nyfrälsta killarna att hamna precis bredvid en utexaminerad bibelskoleelev som vet hur man tar hand om just nyfrälsta. Vad som hände med den ofrälsta killen. Jo han blev frälst idag på söndag förmiddagsmötet i Church of Joy. Man kan inte vara annat än tacksam till Gud. Melles har idag en egen liten husförsamling eller kyrka om ni så vill med sex medlemmar i sitt grannskap. Han som för mindre än ett år sen levde ett väldigt tufft liv på gatan med massor av slagsmål för att överhuvudtaget överleva.

Vi hörs!

För två dagar sedan hade vi dop här hemma på teamhuset. Och eftersom jag började tröttna på den ständigt läckande presseningen till dopgrav beslutade jag mej för att inhandla en ny hel och fin pressening. Vad kunde man då göra med den gamla? Jo eftersom vår 35 år gamla bil står ute i solen hela dagarna och den nya lacken bleks väldigt fort och att det dessutom blir oerhört varmt i bilen som inte är utrustad med AC kan man ju göra ett tak av den gamla presseningen som kan ge Peugoten lite skugga. Jag klättrade upp och ner på steger, upp på taket och reste snart upp den fyra gånger 5 meter stora presseningen. Efter att ha campat nästan varje sommar i mitt 27-åriga liv så var jag ganska säker på jag var rätt man för detta uppdrag. Och det gick ju ganska bra till en början. Under taket var et svalt och skönt och det började höjas röster om att det skulle bli en uteplats där vi kunde ha lite bord och stolar. En riktigt mysig idé faktiskt.

Men så hände det som inte fick hända. I morse vi fyratiden började något så ovanligt som regn smattra mot våra plåttak. Och när det regnar i Afrika så regnar det rejält. Så det tog inte mer än en halvtimme innan jag hörde ett brak bortifrån platsen där bilen är parkerad. Trots alla hål som fanns i presseningen rann inte vattnet ut så fort som jag hade tänkt och istället brakade det loss.

Nu har jag rest taket igen och konstruerat det på ett annorlunda sätt med sluttande sidor. Hur det funkar när ovädret bryter loss återstår att se.

Förresten är det ju helgdag idag. Åtminstone för muslimerna. Profeten Mohammed fyller år. Ca 1330 år tror jag. Harars muslimer har planerat en stor parad genom stadens gator med avslutning och firande på stadion. Hittills är det dock folktomt p g a regnet och vi väntar med spänning på om det blir något firande eller inte.

Kl 4:30 i morse

Lite senare under förmiddagen

Vi hörs!

Just nu kom elen tillbaka efter att ha varit borta hela dagen. Etiopien har brist el och därför stänger man helt enkelt av den ibland bara för att spara på den lilla elen som finns. De senaste veckorna har det även varit brist på gas. Inte bara i Harar utan även i Addis Abeba och resten av landet. Enligt säkra källor ska något ha gått fel med importen från Sudan vilket innebär att de flesta köken i Etiopien som går på gas får hitta på andra sätt att laga mat. Det gäller även oss ibland eftersom vi har både gas och elspis men ibland lider brist av båda.

Då blir det till att gå tillbaka till stenåldern eller scouterna om du så vill och kaga mat överr elden. Jag hade just ställt en kastrull med vatten och te på några glödande kolbitar men som sagt så kom strömmen precis så jag kan laga mat som vi numera gör på 2000-talet.

Idag har vi gjort det som vi som missionärer älskar att göra mest av allt. Jag talar alltså om dop. Tre killar bl a en Mohammed (det klingar alltid lite extra när de har såna namn) valde idag att döpa sej och följa Jesus helt och fullt. Vi njuter i fulla drag och gläds mer än någonsin nu när Church of Joy börjar ta fart på allvar.

Nu börjar det bli dags att gå ut och hälsa. Bibelskoleeleverna börjar anlända!

Tjejerna retar lillkillen som de har stoppat i tunnan

Vi hörs!

Det senaste halvåret har vi tappat en man här i Harar. Inte till antalet för då är vi lika många som tidigare men till vikten. Man tappar kilon här. Och på ett halvår är jag ganska säker på att vi tillsammans har gått ner en persons vikt. Det här är världens bästa bantkur. Det är praktiskt taget omöjligt att gå upp. Nästan i alla fall.

Häromdagen ställde jag mej på vågen. Och vad fick jag se! Den visar på 63 KILO ynka 63 KILO!!!!! Jag vägde 74 kilo när jag kom hit i maj 2009 och sen dess har jag alltså tappat 11 kilo. Uatn något fett i maten förutom lite hälsosam olja, ingen fet ost, inga gräddsåser, alldeles för lätta chips, en hel del träning och en och annan fastedag gör att kilona rasar. Alla mina kläder är alldeles för stora och jag har fått göra ett extra hål i skärpet för att byxorna ska stanna uppe. För tjejerna är detta oftast en positiv effekt då de inte har något emot att bli av med lite vikt men för mej är det en smärre katastrof.

Med en längd på 183 cm måste mitt bmi ligga långt under det normala. Men efter att ha legat lågt med träningen ett tag gav det dock en positiv effekt då jag fortfarande lyckades hålla ett relativt högt tempo trots att konditionen svek mej.

Nu funderar jag på om jag ska satsa på att ta igen alla förlorade kilo eller om jag ska behålla min matchvikt på 65 som den senaste invägningen visade tills jag har löpt färdigt mina lopp i sommar.

66,8 dock fullt påklädd

Så har vi äntligen fått se våra första minuter av OS. Efter att ha bytt parabolhuvud och lånat ett satellitkort av de snälla restaurangägarna så blev det en OS-kväll framför TVn i vårt lilla vardagsrum. Det visade sej dock att det bara visades sammandrag och inga direktsändningar. Det räckte dock med att vi fick se Marcus Hellners guld och Johan Olssons brons för att stilla mitt törstande sportbehov som har fått vandra ökenvandring det senaste halvåret. Lägg där till lite pop corn som Maja ordnade utan några som helst förebråelser utan helt frivilligt servade oss med så förstår du att vi hade en riktig toppenkväll där vi fullkomligt sög i oss vintersporten.. Tack för det Maja. Någon hockey blev det dock inte tal om. Vi får helt enkelt läsa nyheter på internet i fortsättningen.

Idag har vi ledigt men jag vaknade ändå kl 5 och gick upp för att se hur det går för Sverige idag. Lite TV, pop corn från igår, kaffe och coca-cola flera timmar innan de andra vaknade tyckte jag var väldigt skönt.

Vår hyresvärd Mahir kom med två byggnadsarbetare för att byta en plåt på taket så att läckan i badrummet ska bli tät.

Mahir till höger och hans två lejda arbetare till vänster

Behöver jag säga att det var fest i Church of Joy idag igen. Nej jag tror inte det. Ni börjar nog bli vana vid att läsa om hur fantastiskt vi har haft det på söndagarna. Men ändå. Vilket möte vi hade! Drygt 50 besökare fick höra Samuel predika om vem de är i Kristus. 5 killar och en somalitjej kom fram på frälsningsinbjudan. En somalier alltså! Vi har alldeles för få somalier i kyrkan men nu börjar de komma. Somalierna har verkligen koll på varandra genom klaner och stammar och de som väljer att frånsäga sej islam och följa Jesus får ofta betala ett väldigt högt pris. Våra hjärtan gråter över somalierna. Detta folk som finns över hela världen och som ingen vill veta av. Ett jättetrevligt folk som dock blir missförstådda vart de än kommer. Ett folk som har vant sej vid krig och tortyr. Vi drömmer om att dörrarna ska öppna sej så att vi kan nå somalierna med evangeliet.

Sitter på rummet och sipprar coca-cola och småäter mariekex. Ja det finns sådana i Harar. Jag hade en tuff natt inatt med magsjuka så jag tar det lite lugnt idag. Men jag gillar det verkligen inte. Medan jag ligger och ser på en film så är resten av gänget med bibelskolan och har outreach uppe i Aratenja. Jag hade mycket hellre varit där.

Det är verkligen sällan jag är sjuk i Etiopien och detta är faktiskt den första gången jag har dålig mage sedan jag kom hit i maj 2009. Jag måste fått i mej något konstigt igår.

Nej ligga kvar i sängen är ingen höjdare precis och jag måste se till att bli frisk väldigt snart. Låt mej citera Ulf Christiansson och Jerusalems krigsman. ”Jag vill ej ligga på nåt sofflock och se, när mina syskon slåss i Herrens armé.” Det är just så jag känner nu. Jag vill ut och träffa mina Hararvänner igen. Jag vill äta all god etiopisk mat igen. Jag vill ta en juice på canal café. Jag vill trängas i en av våra husförsamlingar.

Det känns redan bättre!

Det blev ingen hockey för vår del igår men hoppet lever om att vi ska kunna se Finlandsmatchen på måndag morgon.

Dagens film i sjukbädden

Vi hörs!

Matchen mot vitryssland närmar sej med stormsteg och just nu jobbar vi frenetiskt med att få tag på en kanal som visar hockeymatchen. Efter flera dagars sökande har vi äntligen fått tag i ett satellitkort fullt med sportkanaler där det borde finnas någon kanal som visar vinter-OS. En restaurangägare lånade ut restaurangens kort till en rimlig peng. Kortet hämtades ikväll och enligt Maja liknade det snarare mer en drogdeal i den mörka Hararkvällen än en pay per view match på canal+.

Dock fick vi inte in de rätta kanalerna och i skrivandets stund har vi en tv och satellitexpert på besök som har fullt upp med att byta få in kanalerna. Hantestar allt ifrån att byta huvud på vår parabol til att testa andra dekodrar och att ställa in parabolen åt ett annat håll. Det är 30 minuter kvar till nedsläpp och spänningen över om vi kommer kunna se matchen är säkert  högre än vad själva matchen ommer att bli.

Fortsättning följer....

Vissa dagar som missionär i Etiopien kan vara fullspäckade och du har massor som ska göras men vet inte var du ska börja. Det kan vara allt ifrån räkningar som ska betalas, praktiska saker som ska lösas, folk du ska träffa och husförsamlingar som ska besökas och predikas i. Och det behövs ju förberedas såklart.

Men jag har bestämt mej för en sak. Att inte stressa. Då menar jag inte att bara ta det lugnt, äta chips, se på film och vara allmänt slapp. Nej jag menar istället att jobba effektivt, planera min dag och helt enkelt inte stressa mej igenom. Om du frågar mej är stress en av Sveriges vanligaste folksjukdomar och den för inte med sej något gott. Stress medför oro, nervositet, ineffektivitet, humörsvängningar, irritation, utbrändhet och andra sjukdomar. Etiopien har helt enkelt lärt mej att inte stressa. Hinner jag inte med en uppgift idag så gör jag det nästa dag. Gör det du måste göra först så det slipper hänga över dej som ett orosmoln hela dagen. Ta sedan tag i de andra sakerna som inte är lika viktiga så kommer det att gå mycket lättare.

Ibland när jag har för mycket att göra så brukar jag bara släppa allt och inte göra nånting. Jag vet att det låter motsägelsefullt men det funkar faktiskt. Istället läser jag nåt kapitel i bibeln och är inför Gud en stund. Stressen rinner av och allt hamnar på rätt plats istället för kaoset som var innan. Plötsligt blir jag effektiv igen.

Jag har haft flera olika jobb såsom fiskare, snickare, volvofabriken, lastbilschaufför och numera missionär och jag mår bra av att arbeta hårt. Men att stressa sej igenom hela dagen är varken bra för dej eller din omgivning. Du ska vara trött på fredagen efter en veckas jobb men inte så slut att du inte orkar göra något på hela helgen.

Visst är det svårare i Sverige att inte stressa. Visst måste man passa tider och inte komma försent till jobb och skola. Men det finns också stunder då du ska ta det lugnt. Då måste du lära dej att slappna av och inte tänka på allt som ska göras. Du kommer att må mycket bättre då.

Finns det nåt mer rogivande än att titta på flodhästar i Awassa...

...eller att paddla kanot i Langano

Vi hörs!

Idag är det andra dagen i rad som jag gick upp och kollade internetsidorna sportbladet.se och svts texttv och fick beskedet OS-GULD till Sverige. Björn Ferry måste ha gjort ett kanonlopp. Men nu är vi trötta på att missa alltihop så idag har jag varit på jakt efter ett parabolkort. Jag har diskuterat olika alternativ i shopen men korten är alldeles för dyra. Nu står sista hoppet till en restaurangägare om han vill låna ut sitt kort för en billig peng vissa nätter. Jag väntar med spänning på ett telefonsamtal som avgör om vi får se nån hockeyturnering eller inte.

OS-Guld i all ära men en glädje som verkligen varar är när människor vill ge sina liv till Jesus och även beslutar sej för att begrava sina gamla liv. Idag hade vi två fd muslimer. Mustafa och Tahir som var mycket ivriga att döpa sej. Vi fyllde i vanlig ordning vår pool av pressenningar och bänkar med gula dunkar på. Och sen jublade vi tillsammans när de uppstod som nya skapelser.

Idag har vi fått Norgebesök. En av mina trognaste bloggläsare Anne-Brit som är mamma till Erik kom till Harar i eftermiddag drygt en halvt dygn försent. Ethiopian airlines inrikesflyg är inte alltid helt pålitliga. Katrine har tidigare varit med om att flygplatsen i Dire Dawa var stängd p g a påsk. Ändå hade hon köpt biljett några dagar tidigare.

Vi hörs

Vad gör man när du börjar bli trött på böcker, filmer och dataspel på din lediga dag? Jo självklart så åker man någonstans där man kanske inte har varit förut. För oss blev det en sväng till Alemaya universitet. De flesta av oss har i och för sej varit där förut men universitetet är stort och vi har knappast upptäckt allt ännu. Ryktet säger att det finns lejon där så vi passade på att besöka universitetets zoo. Och vilket zoo det var! Som svensk är man van vid stora avstånd till de vilda djuren, ordentliga skyddsanordningar och åtskilliga skyltar som säger att det är absolut förbjudet att mata djuren. Men inte i Etiopien. Här är det ju själva grejen att djuren ska matas, lekas och till och med retas. Det ska vara lite action. Inte ett trött lejon som ligger och sover middag i solen efter att ha ätit allt för mycket mat.

Så fort vi kom in på området lät djurskötaren Maja slå honom på handen allt för att aporna skulle reagera och bli arga på henne. Grymt kul men det var bara början. Han fortsatte sedan att låta oss klappa en gepard genom gallret. Skön känsla! Men så började vi närma oss höjdpunkten. Lejonen!  Han började med att klappa den 8-åriga besten! Till och med i ansiktet klappade han medan han gapskrattade åt situationen. Jag häpnade en aning och oroade mej för hans hand men lejonet rörde den inte. Vi gick vidare till den enormt stora hanen. Djurskötaren ropade på honom och hotade att ta hans köttbit som består av ett ganska så uppätet kohuvud och Michael som han hette svarade med ett enormt vrål. Häftigt! Vi gick tillbaka till det första lejonet och då vågade även jag klappa det. Sen ber han mej att hålla i svansen och jag lyder. Märklig känsla det där när du kommer på dej själv att du håller fast ett lejon i svansen.

Jag undrar vad greenpeace och andra djurrättsaktivister skulle säga om den här lilla naturupplevelsen men kul var det i alla fall.

Zooet hade även vildkatter, hyenor, pärlhönor, sköldpaddor, rävar och lite till.




Lite lejonbilder

Den glada djurskötaren eller ska vi säga djurplågaren

OS står för dörren och förväntningarna är stora även i Harar. Åtminstone hemma hos oss. Resten av Harar vet nog inte om att det är ett vinter-OS på gång. Det mest spännande av allt är om det finns någon tv-kanal som visar något. Om så skulle vara fallet som kommer Ashagres rum de tre närmaste veckorna att förvandlas till en genuin OS-Studio med gott om sittplatser framför TV-n, ständig servering av coca-cola och pop corn och förhoppningsvis massor av jubel när medaljerna haglar ner över de blågula. Var Ashagre ska bo så länge är ännu oklart men det löser vi på något sätt för vi vill absolut inte missa när svenskarna ska plocka medalj efter medalj.

Vem minns inte Peter Forsbergs straff 1994 i finalen mot Kanada och Tommy Salos avgörande räddning på Paul Kariyas straff minuten efteråt. Eller guldregnet förra gången det begav sej i Turin. Kan vi få vara med om liknande oförglömliga ögonblick?.

Samuel har laddat ner hela OS-programmet så nu kan vi planera och tajma in varenda hockeymatch, längd och utförsåkning, curling, skidskytte och allt annat som känns väldigt avlägset när man befinner sej i Afrika.

HEJA SVERIGE!!!

Var är solen? Det är frågan vi ställer oss idag. Den verkar ha försvunnit helt. I en veckas tid har solen lyst med sin frånvaro och korta intensiva skurar gör klimatet blött och kyligt. Harar som annars brukar vara varmt och skönt på dagen och ganska kyligt på natten är numera kallt dygnet runt. Mina sängkläder som tvättades igår är fortfarande inte helt torra efter att ha hängt ute i ett och ett halvt dygn. Vad gör man då? Jo man tar på sej craft-understället som annars brukar användas vid skidresor och liknande och lägger sej rakt på madrassen och slocknar sedan av ren trötthet gärna med en bok i handen eller framför en film på sin laptop. Förhoppningsvis sover man ostört av de vilda hundarna och hyenerna som rensar stadens sopor på allt ätbart under natten och vaknar pigg vid femtiden och sugen på att läsa bibeln och umgås med Gud några timmar innan frukost.

Den privata stunden med Gud har vi gjort till en vana och en livstil och det är otroligt svårt för att inte säga omöjligt att leva ett missionärsliv utan den. Alla behöver vi en egen kanal med Gud. Det går inte att bara glida och leva på andras böner. Vi måste lära känna Gud själva. Lära oss att lyssna och vandra med den Helige Ande. Det är då han leder oss till de rätta människorna att dela evangeliet med. Det är då han lägger de rätta orden i din mun så att du kan leda din vän i en frälsningsbön. Det är då du kan börja leva äventyrslivet med Gud.

Vi hörs!

En liten nackdel med Etiopien som vi har fått lära oss att leva med är alla flugor som ständigt cirkulerar. Och särskilt i vårt vardagsrum. Detta lade även Daniel Elvelyck märke till när han var här och han bad enträget om att få byta ut vårt flugpapper som har hängt i vår lampa i ca 6 månader. När vi till slut hittade flugpapprena så satte han gladeligen upp det i lampan och väntade sej storfångst. Gissa om han blev besviken dagen efteråt när det bara hade fastnat en fluga på det klibbiga pappret.

Men här kommer glädjande nyheter. Idag räknade jag till 45 flugor och visst tycker jag att surret från flugorna har minskat en aning även om det finns hel del kvar.

Tack Daniel!

Bibelskolan har just lämnat och vi sitter uppe och småpratar en stund innan folk börjar gå till sängs. Idag har jag varit ute och träffat svenskar. Ja det är sant! Det är svenskar i Harar! En bibelskola från någonstans i skåne har sin praktik här och kommer att stanna i Harar en vecka. Känslan att få träffa sina landsmän när man bor i ett fjärran land en verkligen speciell. Känns nästan som att man har glömt bort den svenska kulturen. Hur man beter och agerar. Hur man hälsar, vad man pratar om etc. Det gick bra i alla fall. Ett trevligt restaurangbesök och schyssta folk. Vi lär ses fler gånger under veckan.

Får man lov att fresta med en svensk sommarbild från det vackra Fotö

Så är ännu en vecka till ända och i Harar jublar vi över de sex etiopier som kom fram på frälsningsinbjudan i morse. Samuel var tillbaka efter några veckor i USA och predikade ett starkt budskap om tro och att inte sitta och vänta på Gud. Det är snarare så att han väntar på dej.

På söndag eftermiddag börjar vi för det mesta att slå ner på tempot för att sedan ta ledigt på måndagen. Ikväll blev det gamla nintendospel ända till ahlv tolv på kvällen. Samuel och Gabriellle hade med sej en box med en massa gamla klassiska tv-spel så det blev allt från det första Super Mario till Ice climber. Mycket kul och massor av nostalgi.

Efter några dagar av återhämtning efter förra veckans festival och inte minst Addis Abebatrippen som tog musten ur åtminstone mej så har jag äntligen jobbat intensivt och varit riktigt effektiv, särskilt på förmiddagen. Harar har idag varit mulet och regnigt och faktiskt påmint en hel del om en svensk höst. Därför beslöt jag mej för att jobba ikapp lite ekonomi och kontorsarbete som har blivit liggandes ett tag medan festivalen har prioriterats. Etiopierna är nämligen livrädda för regn och jag börjar kanske bli lite som dom och valde inomhusjobb idag. Så fort det börjar regna tar man nämligen skydd och du ser inte en människa ute. Detta regnet är dock välkommet eftersom det har varit torrt sedan oktober.

Idag har jag hunnit med att räkna pengar, team och verksamhet, uppdatera ekonomilistor, gjort en budget något försenad, mailat ekonomiavdelningen i Sverige, gjort tele och interneträkningar till teamet, köpt färg till Katish och lämnat ett däck på lagning, köpt mera färg till Katish och hämtat däcket, förberett en predikan som aldrig blev predikad eftersom husförsamlingen blev inställd, hämtat keyboarden i kyrkan efter lovsångsövningen, Livet i Harar är verkligen varierande. Imorgon förväntar vi oss mycket folk och bra tryck på förmiddagen.

Vi hörs!

Har just varit iväg med Ashagre och startat en ny husförsamling. Det är alltid kul att sitta hemma hos etiopier och det dyker ofta upp lite oväntade folk. Den här gånger var det Aster som stod för överrakningen.

Vi var på väg till vår bibelskoleelev Adonjas hus för första gången och inne på compoundet där han bor har han många härliga grannar som också var nyfikna och sugna på att be. Aster som också bor där är hans hyresvärd, hon lider av nervsjukdom och hade bett till Gud att några kristna skulle komma och be för henne idag. När vi dök upp visste hon inte till sej av glädje och praktisk taget slet oss in i hennes hus. Hon grät och jublade på samma gång. Hon kom sedan på husförsamlingen i huset intill. Hon lyssnade ivrigt på Ashagres predikan från Markus 5:21-43. (Läs gärna det förresten). Hon avslutade sedan med att leda bönen själv. Aster är en frisk fläkt i 50-årsåldern som skämtade massor på amharinja, orominja, engelska och spanska. Trots sin sjukdom har jag sällan träffat en så glad människa. Det är fantastisk att vara missionär i Etiopien.

Vi hörs

Jag står vid vägkanten medan den tunga trafiken svischar förbi. Solen har just kastat sina första bländande strålar och det är behagligt småkallt denna strålande onsdagsmorgon. Vi kanske har avverkat två av de 55 milen och vårt kära ledarpar plus Katrine har somnnat oväntat snabbt i 404:an. Jag väntar på den gamla mannen som har fullt upp med att laga de tre hålen i däcket som punkterades redan innan vi lyckades komma utanför Addis Abebas gränser. Jag har ingen aning i denna stund om vad som väntar oss idag. Jag vet inte att detta bara var den första av tre punkteringar idag. Inte vet jag att däcket som han just nu lagar ska visa sej vara tomt på luft ca 8 timmar senare vid vår andra punktering. Jag funderar över huvudtaget inte på att jag kommer behöva ta två däck med mej i en minibuss för att få dem lagade i nästa by för att senare komma tillbaka till mina tre vänner som väntar vid bilen. Jag trodde heller inte att jag skulle hamna i en minibuss idag där de fanns som många åksjuka att vinterkräksjukan bleknar i jämförelse. Jag vet inte heller att bensinmacken jag planerat att tanka på ska visa sej ha slut på bensin och att det är ca 10 mils bergskörning till nästa mack medan jag bara har tre liter bensin i tanken. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mej att resan skull ta 16 timmar. Det gick ju så bra igår. Då körde vi de 55 milen från Harar till Addis Abeba och fick stopp först fem minuter från gästhuset där vi skulle bo. Stoppet åtgärdades dessutom på fem minuter. Men idag gick det alltså inte lika smidigt. Då har jag fortfarande inte nämnt att den livsviktiga tutan slutade fungera efter halva vägen, att en av oss hade en  kämpig dag med kräkningar som följd. Eller att ordet eco-driving fick en ny betydelse då jag slog av motorn i nedförsbackarna när det var som mest kritiskt med bensin för att få den att räcka till nästa by..

Jag fick även lära mej varför det sägs att hjulbultarna ska dras åt efter en tids körning. I Sverige görs ju aldrig det men här höll två av de endast tre hjulbultarna lossna bara efter några kilometer. Inte bara en gång utan tre.

Vår 35.åriga Peugot är en kämpe men börjar kanske bli lite till åren. Att den höll prickfritt till Addis Abeba är en bedrift som jag knappt trodde på själv. Men att åka samma sträcka tillbaka redan nästa dag var kanske i tuffaste laget även om den tog oss ända hem till Harar.

Efter ca 14 timmars körning för min del ska det bli skönt att sova lite. Samuel har beordrat vila till klockan elva imorgon och det tackar jag för. Alltid lika skönt att komma hem till Harar.

Första däckbytet redan i gryningen

Ett trött par som har rest sen i söndags

Vi kom i all fall fram, hemska olyckor längs vägen idag

På väg för att laga däck, det var trångt i minibussen

Många nyfikna vid sista däckbytet
Vi hörs!

I helgen har vi haft en fantastisk festival i Church of Joy där Daniel Elvelyck har predikat om ok som bryts, om levande vatten och om stor tro. Mötena har varit fullspäckade med kreativa danser och draman. 17 personer har tagit emot frälsningen och nu väntar ett stort uppföljningsarbete med alla nyfrälsta. Vi är så glada att ha haft Daniel här under denna veckan och han har verkligen varit en stor välsignelse för oss alla och för hela Harar. Imorgon lämnar han Harar men får skjuts av mej och Katrine eftersom vi också ska hämta upp våra älskade basledare Samuel och Gabrielle som kommer tillbaka från USA.

Idag åkte vi en sväng till Jijiga som ligger i den etiopiska delen av somaliland. Där var det väldigt varmt och massor av god mat som man äter med händerna. Vi längtar att i framtiden sända ut missionärer till detta onådda område.

Nu blir det dags att sova några få timmar innan vi börja beta av de 55 milen till Addis Abeba med våran himmelsblå Peugot.

Sportresultat från gårdagen
Harar Bira-Ethiopia Bank 3-1