Sverige, Etiopien och resten av världen

Efter några missöden hos de etiopiska frisörerna tappade jag för några månader förtroendet för dem. Kort i nacken och mitt på huvudet, lite längre på sidorna och en alldeles för lång lugg gjorde att jag såg mer eller mindre ut som Tintin. Jag har länge försökt att stödja de lokala och anpassa mej till till etiopierna i alla lägen. Men på den här fronten är det slut med det. Numera heter mn privata frisör Katherine Romo och hon rakar mitt huvud med jämna 6 mm. Idag skalade hon av mitt hår för tredje gången och det blir bara bättre och bättre. Första gången ropade hon OJ då hon efter att ha rensat trimmern från hår glömt vilka inställningar hon hade och chansade på att det var enmillimetaren. Det slutade givatvis att hon fick raka hela mitt huvud med en mm vilka inte uppskattades av Harars befolkning. Idag har jag dock inga invändningar utan är bara väldigt tacksam till Katish. Hennes gedigna arbete har gett mej många komplimanger på stan idag.

Tyvärr blir det inga bilder idag heller då sladden fortfarande glappar.

Vi hörs!

Eelpa (Ethiopian electric power corporation) är namnet på det statliga etiopiska elverket som förra året tyvärr inte lyckades försörja landet med el. Vi har hört det sägas att det exporteras el bl a till Djibouti medan man dock stängde av strömmen i hela landet på ena sidan den ena dagen och den andra sidan den andra dagen. Detta gjorde att hela Etiopien fick en bred marknad för bl a generatorer och ficklampor. Vi lät alltid datorsladden och annat som gick på batteri alltid sitta i jacket när man inte använde för att om möjligt strömmen skulle komma och man kunde ha ett fulladdat batteri igen.

Men inför det etiopiska nyåret den 11 september lovade premiärministern Melles Senawi att detta året skulle alla ha ström varje dag. Så blev det också och vi slapp att planera våra kontorsdagar efter vilken dag vi hade ström då våra datorer är en viktig del av kontorsjobbet.

Men nu är vi snart tillbaka där vi var innan nyår. Skillnaden den här gången är att strömmen försvinner mer oregelbundet och man inte vet när ska ska komma eller gå.

Som igår t ex. Då försvann strömmen strax innan kl 18 och vi trodde väl alla att den skulle komma tillbaka runt 9-10 tiden senare på kvällen men där fick vi fel. Hela natten var vi utan ström och både mobiler och datorer har varit helt utladdade, det fanns inget bröd i vår del av stan så vi åt malowa (en pannkaksliknande rätt) till frukost. Det blev inte heller något morgonkaffe vilket resulterade att jag nästan somnade om strax innan frukost.

Men vid 14-tiden idag kände vi att vi behövde göra något åt saken och därför drog vi igång generatorn för att ladda batterier av alla dess slag. Vi lät den gå en halvtimma och vad händer sen? Jo strömmen kommer tillbaka! Ett jubel gick genom huset även om strömmen bara stannade hos oss i fem minuter. Ytterligare 10 minuter senare kom den dock för att stanna. Tack Eelpa för att ni förser oss med ström ikväll. Det är så tråkigt när allt är kolsvart och folk går och lägger sej redan vid kl 20.

Här skulle det ha funnits en bild på tre stabilisatorer (strömboxar) en grenkontakt, ett par datorer, några telefoner och en uppladdningsbar ficklampa som laddades med hjälp av generatorn. Men tyvärr är det glapp i sladden så jag får inte lagt in några bilder på datorn.

Vi hörs!

Om två månader är det festivaldags. I Tanzania, närmare bestäm i Same kommer Mission SOS att hålla fem dagars festival. Jag bestämde mej för ett par veckor sedan att istället för att åka till Sverige två dagar innan festivalen startar och höra rapporterna om frälsning, dop, befrielser och andedop så hänger jag helt enkelt med till Tanzania och är med om alltihop. Från Etiopienbasen kommer ett fem man starkt team. Samuel och Gabrielle kommer att vara där liksom våra fantastiska pastorer och medarbetare Ashagre och Mohammed och så jag.

Det är faktiskt så att jag har varit i Same tidigare. För 6 år sedan var jag där tillsammans med Linus, Mattias och Erik och byggde takstolar. Det var min allra första resa till Afrika och jag kunde väl aldrig tro att jag skulle bli så mycket i den här världsdelen som jag faktiskt blev.

Jag bor ju numera i Etiopien och Harar har stulit mitt hjärta men samtidigt ska det bli otroligt kul att komma tillbaka till en plats där man inte har varit på länge. Och desutom köra en festival där!

Här kommer ett par gamla Tanzaniabilder jag hittade djupt ner i arkivet. Håll till godo!

Tanzanianen Assar i snickarverkstaden

Ett elevhem i Same, Tanzania

Vi hörs!

Den 1 april är min födelsedag men redan nu börjar det märkas att man snart är tjugoåtta år. Efter att vi hade varit ute på stan en stund så gick vi mot posten. Medan tjejerna gick in på posten passade jag på att gå in på elpha för att betala vår elräkning. Medan jag står där och ska betala kommer Maja in med en lapp som hon sticker i handen på mej och och tittar lite avundsjukt medan hon säger 7,3 KILO!

Jag fortsätter in på posten medan de andra har gått hem. Där fyller jag i formuläret, betalar avgiften och visar leg innan jag får mitt stora paket som mamma har sänt.

När jag sedan kommer hem så är det självklart Maja som öppnar dörren och nu med en ännu bestämdare blick. Hon brister sedan ut;  –Du måste bjuda nu! Jag skrattar och säger att jag kanske ska vänta tills födelsedagen medan jag sniker mej in på mitt rum. Men där öppnar jag paketen som innehåller alla bonusar en missionär kan önska sej. Choklad, lösgodis, fotbollsmagasin, Kalle Anka, fishermans friend, kaviar, räkost, majonnäs och hembakta kakor.

Jag smyger försiktigt till Katish rum, där också Maja för tillfället har sin boning då hon för en månad har lånat ut sitt rum till den gästande Joelle. Helt plötsligt mjuknar tjejerna när de får smaka på mammas hembakta kakor. Majas bestämda blick är ljusår borta och det är svårt att tänka sej att det är samma person. Även Katish och Joelle njöt kungligt av kakorna och tackar mamma Siw i Sverige.

Spännande!

Oj vad mycket gott!
Vi hörs!

Idag visade ännu en gång vår vakt Teshome Lemessa prov på sin kreativitet och uppfinningsrikedom. Det mynnade idag ut i en fågelfälla. Katrines råttfällor som strategisk är utplacerade i vårt förråd har sedan i julas otroligt nog inte fångat en enda gnagare. Teshome som började bli trött på att vår diskbänk där det varje kväll lämnas lite kvarvarande rester sen gårdagen servar som frukostbord åt ett dussintal fåglar varje morgon och därför bestämde han sej för att göra något åt saken. Han tog helt enkelt med en råttfälla och placerade den i pop cornkorgen som innehöll lite rester sen igår. Några av oss tittade spänt på när fåglarna åt ur kastrullerna runt fällan och vi undrade om det skulle bli någon fångst. Detta var dagens morgonunderhållning medan solen steg upp och började värma upp Harars gamla vackra stad. Men eftersom ingen fågel fastnade lade han istället upp fällan på taket fastbundet i ett snöre. Den glömdes sedan av för några minuter tills vi plötsligt hörde ljudet av fällan som snart slog i backen med en liten vacker blå fågel som hade fastnat med ena benet. Detta fick givetvis mycket blandade reaktioner bland oss på huset. En sak är dock säker. Teshome lär inte göra om det igen.

Den förödande fågelfällan

Teshomes luriga leende innan fångsten

Den stackars fågeln som fick benet kapat. Han flög dock iväg senare

Vi hörs!

Med många olika kulturer på plats i Harar så finns det ju gott om tillfällen att dela med sej av det mesta när det gäller t ex mat, språk och sport. Idag fick den vanliga fotbollen och basketbollen lämna företräde för basebollen. Med två amerikaner på plats så måste man ju passa på att lära sej nåt annorlunda för oss européer. Det blev aldrig en hel match utan vi stod mest i en ganska stor ring och kastade den stenhårda bollen som vi fångade med de grymt stora wilsonhandskarna.
Runt oss stod en stor skara barn som inte hade en aning om hur hård bollen är och därför inte brydde sej om att hålla ett behörigt säkerhetsavstånd.
Efter en stund blir man ganska mör i kastarmen men det är ändå värt känslan man får av att fånga en stenhård boll på rätt sätt utan att det känns i handen eller fingrarna.
Joelle imponerade genom att kasta och fånga med fel hand. Hon är nämligen vänsterhänt och bristen på högerhandskar innebar helt enkelt att hon fick byta hand.
Jag skulle gärna lagt upp lite bilder men kameran var inte med denna dag.
Rättelse: Joelle stavas J-O-E-L-L-E och inget annat som du kanske har läst i ett tidigare inlägg.
Vi hörs!

Igår var en dag då jag hade massor av tid och äventyrslustan spirade inom mej. Jag ville upptäcka något nytt, se nåt annat, träffa nya folk. Så jag började gå. Stannade upp och frågade Den Helige Ande vart jag skulle gå och fortsatte sedan att gå. Ut på landsbygden, ut på grusvägen uppför backen mellan katfälten. Här finns bara oromofolk!

En kille frågar mej vart jag ska men jag har inget bra svar. Jag promenerar bara. -Vad finns där borta? frågar jag. –Kat svarar han. –Inget annat? –Berg och sten. Men han missade det viktigaste av allt. Folk, där finns massor av folk.

Ett tjugotal barn följer nyfiket efter. Några oromotjejer kommer bärande med sina ägodelar antingen på huvet eller fastknutna på ryggen. Två män står och gräver i sina katplantage. Jag ser hela Jugol, Harars gamla stad från en vinkel jag aldrig tidigare har sett, det är mycket vackert.

Jag kan inte mycket oromiffa förutom lite hälsningsfraser som visserligen är väldigt uppskattat. Men en liten kille kan bra amharinja så han får tolka mej. Jag har en intressant konversation med 8 personer där varken jag eller dem förstår allt som sägs. Men kul hade vi. Och jag kommer att komma tillbaka till dem.

Oromofolket är muslimer men saknar ofta korankunskap utan lever ofta vad de själva har hört genom generationerna. Vi har massor med oromo väldigt nära oss här i Harar och vi drömmer om att Gud ska göra stora saker bland det folket.

De senaste dagarna har mitt missionärshjärta slagit hårdare än på länge. Det har verkligen gått upp för mej att ju enklare och simplare vi lever desto lyckligare blir åtminstone jag. Jag bryr mej inte om en god stek på en fin västerländsk restaurang i Addis Abeba eller en god frukost på Kaldis Coffé. Nej ge mej lite oromomjölk med aska i. Eller ljummen kamelmjölk från somalierna. Jag funderar på att sova över hos Melles en natt där han ligger på sin madrass på golvet. Madrassen är det enda han äger förutom några papper där han har skrivit upp lite bibelord som han har satt upp på väggen. Jo han har ju sin bibel också. Och den läser han regelbundet. Låt mej få sova hos honom en natt så jag bättre kan förstå hur han lever. Ge mej lite smuts under naglarna! Ge mej ett läckande tak så att jag kommer närmare folket. Lite mer insekter och kackerlackor. Jag menar det verkligen. Det är de mest kaotiska stunderna man kommer ihåg och det är då gemenskapen är som starkast. Låt det inte bli för lyxigt för då blir jag så slapp. Ge mej lite utmaningar! Ge mej lite spänning! Ge mej lite onådda folk som aldrig har hört talas om Jesus!

De fattiga besökarna i julas

Vi hörs!

Det ena besöket avlöser det andra på vårt teamhus i Harar. Gunnar har inte hunnit lämna oss för att åka tillbaka till Bulgarien förrän Euell har landat i Etiopien. Euell är Gabrielles bästa vän och mer än så vet jag inte om henne mer än att hon senast kom från Indien. Stavningen på hennes namn är jag också väldigt osäker på. Hon ska stanna här en månad så då lär jag veta mer. Har du också vägarna förbi Harar så är det bara att titta in. Vi bor på kebele 10 ganska nära Hirut restaurang.

Som introduktion för Euell och som avslutning för Gunnar blev det givetvis den obligatoriska hyenamatningen. Här kommer lite bilder.

Vi hörs!

Trots att det hålls en stor konferens på Harars fotbollsstadion och vi kanske inte trodde på att det skulle komma väldigt mycket folk till vårt söndagsmöte så dök det ändå upp 40 personer som får anses som klart godkänt. Två personer kom fram på Mohammeds frälsningsinbjudan och en tredje person kom också fram men han blev egentligen frälst redan i fredags på en husförsamling.

Church of Joymötet fortsatte sedan i sann SOS-anda med fartfyllda draman, vild lovsång och mycket jubel. På eftermiddagen besökte några av oss den stora konferensen och vi överraskades av ett mycket kreativt och traditionellt sett att lovsjunga på. Gamla instrument, stora trummor och basuner tillsammans med en stor kör körde ett mycket speciellt nummer som var spännande och mycket intressant. Dock avslutades besöket där då några av oss lämnade innan ännu ett rejält regnväder drog in över Harars stad.

Vi hörs!

De senaste åren har man oroat sej för den globala uppvärmningen. Det har debatterats hit och dit och man har anklagat olika länder för att vara de värsta bovarna. Det har anordnats klimatkonferenser i Köpenhamn med så gott som hela världen representerad för att få ordning på våra miljöproblem och kanske få vårt ozonskikt att bli starkare igen.

Men ärligt talat! Är det inte den globala nedkylningen vi ska försöka få bukt med istället? Någon uppvärmning är jag inte det minsta orolig för, jag hade snarare önskat att det var lite varmare även om det är så att jag faktiskt bor i Etiopien.

Från Sverige hör vi ständigt rapporter om snökaos, inställda flyg och tåg. Samma sak i USA där folk inte kom hem till sina släktingar i julas. Själva borde vi ha det som varmast just nu. Torrt och stekande sol. Ingenting verkar stämma längre. Det borde inte vara tal om någon regnperiod nu. Men i sanningen namn har jag nog aldrig sett så mycket regn i hela mitt liv. Det regnar på morgonen. Det regnar på kvällen. Det vräker ner på natten och på eftermiddagen. Just nu smattrar det så där mysigt mot plåttaket som gör att man tror att det regnar mycket mer än det verkligen gör. När det regnar i Afrika så regnar det rejält. Det spolar med sej allt som kommer ivägen och det tar flera dagar innan det torkar upp. Stan blir folktom på två minuter så fort det kommer några droppar och man glömmer genast sina möten.  Jobb och skola får vänta tills regnet är över. Låt oss få lite värme igen! Jag saknar den!

Är man ute vid fel tillfälle finns risken att det kan se ut så här

Vi hörs!

Igår fick vi ännu ett norgebesök till Etiopien. Det är Gunnar André Lund som till vardags håller till på Mission SOS bas i Bulgarien. Och vilken introduktion av Etiopien han fick.

Vid tiotiden på förmiddagen fick jag ett sms av Samuel där det stod ”ring mej” och jag tror jag vet vad det handlar om. Han och Gab har tillbringat några dagar i Dire Dawa och de passade på att plocka upp Gunnar i Dire för att åka tillsammans med peugoten till Harar. Men mycket riktigt som jag anade på Samuels kryptiska meddelande så har bilen ännu en gång stannat. Vilket innebar att jag fick låna lite specialverktyg av verkstaden här intill för att sedan bege mej västerut med minibuss.

När jag anländer är det inga sura miner utan vi tror att bilen kommer att starta igen som så många gånger förr. Tändstiften rengjordes och mycket riktigt startar bilen. Vi stänger av den och andra gången så startar den inte längre. En stor grupp från lokalbefolkningen börjar snart samlas intresserat runt bilen ochen hel del experter är säkra på vad som är fel. En säger förgasaren, en anna tändstiften som dock byttes bara för en månad sedan, en annan gör rent fördelardosan åt oss. Till slut hittar vi en kabel för att en skruv har lossnat varpå en kabel har tappat kontakten. Vi fick ett mycket bra tips av en kille. ”Kör till Harar, ställ bilen på ett compound och kör inte mer med den”. Gunnar fick sej i alla fall ett äventyr och ett varmt välkomnande till Harar.

Inga sura miner, den startar alltid efter en stund

Lite nyfikna barn som tittar in genom fönstret

Vi hörs!

Vårt hus som vi hyr håller sakta men säkert på att förfalla och det behövs ständigt repareras lite här och var. Vår hyresvärd Mahir hävdar att allt är nytt men det är en sanning med modifikation. En del tak läcker, från andra ramlar det ner småbitar av färg, häromdagen rasade den ståltrådsfästa stuprännan ner p g a att det var för mycket vatten i den, rören till handfaten läckte förra veckan efter att den förra rörläggaren hade gjort ett kvalificerat fuskjobb och i kökstaket finns ett stort hål efter en råtta som åt upp våra tomater i söndags. Listan kan göras mycket längre men om jag fortsätter nu så är risken att detta blogginlägget får en alltför negativ klang.

Men som ni förstår så är ju en del praktiskt kunnande en viktig del i ett sånt här team och det skulle vara bra att ha någon i byggbranchen på plats i Harar men så är inte fallet. Istället består den praktiska delen av teamet av en fiskare, en bonde och en flygmekaniker. Oj det där låter inte bra kanske du tänker. Men så illa är det faktiskt inte. Jo om du mäter efter europeisk standard så finns det väl en del att anmärka på våra tappra försök att hålla ihop vårt hus. Men nu befinner vi ju oss i Etiopien som tur är. Visst är det bra om det ser snyggt ut men det viktiga är ju att det fungerar.

Idag är en sådan dag då alla har gett sej in på praktiska uppdrag. Katrine och Erik fixar Strandbergs badrum som luktade allt annat än hallon. Tjejerna har hamnat i en målarhysteri och åker skytteltrafik mellan färgshopparna och själv har jag och Teshome som arbetar hos oss som vakt satt upp stuprännan igen fast inte lika rakt som innan den rasade.

Tur att tvättlinan dämpade fallet

Uppe igen dock inte helt rakt. Tack för hjälpen Teshome

Den lilla tomattjuvens flyktväg

Det kommer att se bra ut i eftermiddag

Vi hörs!

För två dagar sedan var vi på husförsamling hos vår bibelskoleelev Adonja. Med oss hade vi med oss fyra killar som nyligen tagit emot Jesus och även låtit döpa sej. Ingen av dem har någonstans att bo och efter vi hade ätit tillsammans, bett och läst bibeln så bad vi om att de skulle finna någonstans att bo. Dagen efter så följde flera av dem med även till Melles husförsamling. Med sej hade de en vän som inte var frälst ännu. När husförsamling började ta slut för dagen så frågar Ashagre Melles om det finns någonstans att bo i hans del av stan. Jo svarar Melles; Rummet här intill står tomt, jag ska fråga ägaren. Ägaren gick med på det och nu ska de flytta in allihop bredvid Melles. Fantastiskt bra för de nyfrälsta killarna att hamna precis bredvid en utexaminerad bibelskoleelev som vet hur man tar hand om just nyfrälsta. Vad som hände med den ofrälsta killen. Jo han blev frälst idag på söndag förmiddagsmötet i Church of Joy. Man kan inte vara annat än tacksam till Gud. Melles har idag en egen liten husförsamling eller kyrka om ni så vill med sex medlemmar i sitt grannskap. Han som för mindre än ett år sen levde ett väldigt tufft liv på gatan med massor av slagsmål för att överhuvudtaget överleva.

Vi hörs!

För två dagar sedan hade vi dop här hemma på teamhuset. Och eftersom jag började tröttna på den ständigt läckande presseningen till dopgrav beslutade jag mej för att inhandla en ny hel och fin pressening. Vad kunde man då göra med den gamla? Jo eftersom vår 35 år gamla bil står ute i solen hela dagarna och den nya lacken bleks väldigt fort och att det dessutom blir oerhört varmt i bilen som inte är utrustad med AC kan man ju göra ett tak av den gamla presseningen som kan ge Peugoten lite skugga. Jag klättrade upp och ner på steger, upp på taket och reste snart upp den fyra gånger 5 meter stora presseningen. Efter att ha campat nästan varje sommar i mitt 27-åriga liv så var jag ganska säker på jag var rätt man för detta uppdrag. Och det gick ju ganska bra till en början. Under taket var et svalt och skönt och det började höjas röster om att det skulle bli en uteplats där vi kunde ha lite bord och stolar. En riktigt mysig idé faktiskt.

Men så hände det som inte fick hända. I morse vi fyratiden började något så ovanligt som regn smattra mot våra plåttak. Och när det regnar i Afrika så regnar det rejält. Så det tog inte mer än en halvtimme innan jag hörde ett brak bortifrån platsen där bilen är parkerad. Trots alla hål som fanns i presseningen rann inte vattnet ut så fort som jag hade tänkt och istället brakade det loss.

Nu har jag rest taket igen och konstruerat det på ett annorlunda sätt med sluttande sidor. Hur det funkar när ovädret bryter loss återstår att se.

Förresten är det ju helgdag idag. Åtminstone för muslimerna. Profeten Mohammed fyller år. Ca 1330 år tror jag. Harars muslimer har planerat en stor parad genom stadens gator med avslutning och firande på stadion. Hittills är det dock folktomt p g a regnet och vi väntar med spänning på om det blir något firande eller inte.

Kl 4:30 i morse

Lite senare under förmiddagen

Vi hörs!

Just nu kom elen tillbaka efter att ha varit borta hela dagen. Etiopien har brist el och därför stänger man helt enkelt av den ibland bara för att spara på den lilla elen som finns. De senaste veckorna har det även varit brist på gas. Inte bara i Harar utan även i Addis Abeba och resten av landet. Enligt säkra källor ska något ha gått fel med importen från Sudan vilket innebär att de flesta köken i Etiopien som går på gas får hitta på andra sätt att laga mat. Det gäller även oss ibland eftersom vi har både gas och elspis men ibland lider brist av båda.

Då blir det till att gå tillbaka till stenåldern eller scouterna om du så vill och kaga mat överr elden. Jag hade just ställt en kastrull med vatten och te på några glödande kolbitar men som sagt så kom strömmen precis så jag kan laga mat som vi numera gör på 2000-talet.

Idag har vi gjort det som vi som missionärer älskar att göra mest av allt. Jag talar alltså om dop. Tre killar bl a en Mohammed (det klingar alltid lite extra när de har såna namn) valde idag att döpa sej och följa Jesus helt och fullt. Vi njuter i fulla drag och gläds mer än någonsin nu när Church of Joy börjar ta fart på allvar.

Nu börjar det bli dags att gå ut och hälsa. Bibelskoleeleverna börjar anlända!

Tjejerna retar lillkillen som de har stoppat i tunnan

Vi hörs!

Det senaste halvåret har vi tappat en man här i Harar. Inte till antalet för då är vi lika många som tidigare men till vikten. Man tappar kilon här. Och på ett halvår är jag ganska säker på att vi tillsammans har gått ner en persons vikt. Det här är världens bästa bantkur. Det är praktiskt taget omöjligt att gå upp. Nästan i alla fall.

Häromdagen ställde jag mej på vågen. Och vad fick jag se! Den visar på 63 KILO ynka 63 KILO!!!!! Jag vägde 74 kilo när jag kom hit i maj 2009 och sen dess har jag alltså tappat 11 kilo. Uatn något fett i maten förutom lite hälsosam olja, ingen fet ost, inga gräddsåser, alldeles för lätta chips, en hel del träning och en och annan fastedag gör att kilona rasar. Alla mina kläder är alldeles för stora och jag har fått göra ett extra hål i skärpet för att byxorna ska stanna uppe. För tjejerna är detta oftast en positiv effekt då de inte har något emot att bli av med lite vikt men för mej är det en smärre katastrof.

Med en längd på 183 cm måste mitt bmi ligga långt under det normala. Men efter att ha legat lågt med träningen ett tag gav det dock en positiv effekt då jag fortfarande lyckades hålla ett relativt högt tempo trots att konditionen svek mej.

Nu funderar jag på om jag ska satsa på att ta igen alla förlorade kilo eller om jag ska behålla min matchvikt på 65 som den senaste invägningen visade tills jag har löpt färdigt mina lopp i sommar.

66,8 dock fullt påklädd

Så har vi äntligen fått se våra första minuter av OS. Efter att ha bytt parabolhuvud och lånat ett satellitkort av de snälla restaurangägarna så blev det en OS-kväll framför TVn i vårt lilla vardagsrum. Det visade sej dock att det bara visades sammandrag och inga direktsändningar. Det räckte dock med att vi fick se Marcus Hellners guld och Johan Olssons brons för att stilla mitt törstande sportbehov som har fått vandra ökenvandring det senaste halvåret. Lägg där till lite pop corn som Maja ordnade utan några som helst förebråelser utan helt frivilligt servade oss med så förstår du att vi hade en riktig toppenkväll där vi fullkomligt sög i oss vintersporten.. Tack för det Maja. Någon hockey blev det dock inte tal om. Vi får helt enkelt läsa nyheter på internet i fortsättningen.

Idag har vi ledigt men jag vaknade ändå kl 5 och gick upp för att se hur det går för Sverige idag. Lite TV, pop corn från igår, kaffe och coca-cola flera timmar innan de andra vaknade tyckte jag var väldigt skönt.

Vår hyresvärd Mahir kom med två byggnadsarbetare för att byta en plåt på taket så att läckan i badrummet ska bli tät.

Mahir till höger och hans två lejda arbetare till vänster

Behöver jag säga att det var fest i Church of Joy idag igen. Nej jag tror inte det. Ni börjar nog bli vana vid att läsa om hur fantastiskt vi har haft det på söndagarna. Men ändå. Vilket möte vi hade! Drygt 50 besökare fick höra Samuel predika om vem de är i Kristus. 5 killar och en somalitjej kom fram på frälsningsinbjudan. En somalier alltså! Vi har alldeles för få somalier i kyrkan men nu börjar de komma. Somalierna har verkligen koll på varandra genom klaner och stammar och de som väljer att frånsäga sej islam och följa Jesus får ofta betala ett väldigt högt pris. Våra hjärtan gråter över somalierna. Detta folk som finns över hela världen och som ingen vill veta av. Ett jättetrevligt folk som dock blir missförstådda vart de än kommer. Ett folk som har vant sej vid krig och tortyr. Vi drömmer om att dörrarna ska öppna sej så att vi kan nå somalierna med evangeliet.

Sitter på rummet och sipprar coca-cola och småäter mariekex. Ja det finns sådana i Harar. Jag hade en tuff natt inatt med magsjuka så jag tar det lite lugnt idag. Men jag gillar det verkligen inte. Medan jag ligger och ser på en film så är resten av gänget med bibelskolan och har outreach uppe i Aratenja. Jag hade mycket hellre varit där.

Det är verkligen sällan jag är sjuk i Etiopien och detta är faktiskt den första gången jag har dålig mage sedan jag kom hit i maj 2009. Jag måste fått i mej något konstigt igår.

Nej ligga kvar i sängen är ingen höjdare precis och jag måste se till att bli frisk väldigt snart. Låt mej citera Ulf Christiansson och Jerusalems krigsman. ”Jag vill ej ligga på nåt sofflock och se, när mina syskon slåss i Herrens armé.” Det är just så jag känner nu. Jag vill ut och träffa mina Hararvänner igen. Jag vill äta all god etiopisk mat igen. Jag vill ta en juice på canal café. Jag vill trängas i en av våra husförsamlingar.

Det känns redan bättre!

Det blev ingen hockey för vår del igår men hoppet lever om att vi ska kunna se Finlandsmatchen på måndag morgon.

Dagens film i sjukbädden

Vi hörs!