Sverige, Etiopien och resten av världen

Igår var en dag då jag hade massor av tid och äventyrslustan spirade inom mej. Jag ville upptäcka något nytt, se nåt annat, träffa nya folk. Så jag började gå. Stannade upp och frågade Den Helige Ande vart jag skulle gå och fortsatte sedan att gå. Ut på landsbygden, ut på grusvägen uppför backen mellan katfälten. Här finns bara oromofolk!

En kille frågar mej vart jag ska men jag har inget bra svar. Jag promenerar bara. -Vad finns där borta? frågar jag. –Kat svarar han. –Inget annat? –Berg och sten. Men han missade det viktigaste av allt. Folk, där finns massor av folk.

Ett tjugotal barn följer nyfiket efter. Några oromotjejer kommer bärande med sina ägodelar antingen på huvet eller fastknutna på ryggen. Två män står och gräver i sina katplantage. Jag ser hela Jugol, Harars gamla stad från en vinkel jag aldrig tidigare har sett, det är mycket vackert.

Jag kan inte mycket oromiffa förutom lite hälsningsfraser som visserligen är väldigt uppskattat. Men en liten kille kan bra amharinja så han får tolka mej. Jag har en intressant konversation med 8 personer där varken jag eller dem förstår allt som sägs. Men kul hade vi. Och jag kommer att komma tillbaka till dem.

Oromofolket är muslimer men saknar ofta korankunskap utan lever ofta vad de själva har hört genom generationerna. Vi har massor med oromo väldigt nära oss här i Harar och vi drömmer om att Gud ska göra stora saker bland det folket.