Sverige, Etiopien och resten av världen

Ni som har följt min blogg under en lång tid vet att jag löpte en hel del under min tid i Etiopien. I Sverige har det dock blivit mycket mindre av den varan. Men nu är det slut på det. Igår drog nämligen Christer Rödven som för tillfället sover några nätter hos oss upp mej på morgonen för att han ville ha en löparkompis. Just då hade jag ingen aning vad det innebar. Då jag har vilat ca 4 månader för att låta kroppen återhämta sej från småskador i knän och fötter hade jag självklart inte mycket kondition i kroppen. Stål-Christer övertygade mej att det inte alls var långt och att vi skulle hålla ett lågt tempo. Jag tänkte att jag ska börja lätt och springa 3-4 km för att sakta bygga upp min kondition. Men så blev inte fallet. Christer tog mej med på asfaltsvägar och stigar. Vidare mot skogsdungar och broar. Över till grannkommunen och längs en liten sjö. Det kändes som att jag aldrig skulle nå målet. Envis och målmedveten som jag är bestämde jag mej dock för att inte vika mej. Trots blodsmak i munnen och att något i halsen påminde mej att jag har en spyreflex kämpade jag på. Backe upp och backe ner. När vi till slut nådde Flottsbros badplats tog vi en paus då Christer fyllde på vätskebalansen med badvatten. Sen var det inte långt till bilen och dags för färd hemåt. Jag satte mej och körde hemåt medan Christer i sann norsk Björn Dählie-anda kutade runt ett varv till.
När jag kom hem gjorde jag genast en onkolal firfir (scrambled eggs) för att få den riktiga Etiopienkänslan. Äggröran var nämligen standardfrukost i Harar.

Vi hörs