Sverige, Etiopien och resten av världen

Något som har slagit mej är att de flesta om inte alla i vårt team i Harar är väldigt dåliga förlorare. Hur kan det vara så? Hur kommer det sej att Maja ser rött och skriker åt mej så fort någon nämner spelet monopol? Vi har ju inte spelat sen augusti. Varför får jag alltid en isande blick av Gab när vi spelar domino? Eller varför kan inte Samuel erkänna att jag är bättre än honom på de flesta playstationspel? (ödmjukt skrivet va?) Varför tittade jag och Katish så snett på varandra efter att vi spelat fotboll eller basket? Borde vi inte kunna ta en förlust? Skulle inte vi kristna och framför allt missionärer ha så mycket tålamod att vi lätt skulle kunna slå ifrån oss att någon annan hade mer tur med tärningarna i tiotusen? Borde vi inte vara bäst på det? Varför är vi inte det? Varför är det så att jag har svårt att sova då ÖIS har spelat 0-0 mot Ljungskile. Ja, jag vet faktiskt inte helt säkert men jag har en liten teori.
För att citera Fredrik Lardmo på Fotö (tror jag) "En bra förlorare är en van förlorare". Vilken visdom! Det är ju genialt. Det förvånar mej nästan att jag inte har hittat det i ordspråksboken än. Är man nöjd med att förlora så anstränger man ju sej inte särskilt mycket för att bli en vinnare.
I romarbrevet 8:37 står det att vi vinner en överväldigande seger eller att vi är mer än övervinnare. Vi är alltid segrare. Jesus har redan vunnit seger en gång för alla och därför blir det onaturligt för oss att förlora. I 1 Kor 9:26 skriver Paulus så här. "Jag löper alltså inte utan att ha målet i sikte. Jag boxas inte likt en som slår i tomma luften." När vi gör något så vill vi ju göra det med hela hjärtat. Vi vill vara vinnare eftersom det är naturligt för oss. Livets ord sjöng på åttiotalet så här. "Vi är födda till seger, inte födda till nederlag, inte födda till kompromiss utan födda till Guds seger." Jag gillar det. Det är ju så mycket roligare att vara en vinnare än en förlorare.


Vi hörs!